Jane Morén

"Vi som inte klättrar uppåt, vi sjunker på något sätt neråt även fast vi bara gör som förr, lever enkelt, jobbar, är arbetslösa ibland, betalar hyran, lagar maten till barnen, borstar av våra gamla vinterkappor för ännu en säsong"
Ur "De är vakna när vi sover" Arbetaren nr 1-2012

"..Det fungerar utmärkt att lägga den lilla världens drama intill den stora. Allt blir så konkret med omvärldens kaos som fond. Och Jane Moréns språk och hennes förmåga att prosalyriskt skildra det hela imponerar, vilket gör att jag definitivt kommer att försöka hålla mig ajour om hennes fortsatta författarskap". Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen om Ansiktet i händerna, april 2011.
----
Utdrag ur novellen Betty och Klassklyftan ur antologin Skarpt läge:
" Skål för alla dagliga säcksläpare, säger Betty allvarligt och så slår vi ihop våra plastmuggar och höjer dem i luften. Vi ser på varandra, Betty har den roliga, gröna jackan på sig och halsduken hon stickade när hon slutade röka. Vi sitter tysta en stund och ser ännu ett pendeltåg krypa över bron.
– Redan för tio år sedan berättade min mamma att nu hade hon sett den, säger Betty.
– Vilken då?
– Klassklyftan, den hade kommit tillbaka. Betty nickar allvarligt.
Jag sänker mitt glas och ser på Betty. Inte nu igen, tänker jag.
– Bara en dag, så där. Det var på Östermalm. Mamma hade gått förbi utanför Humlegården. Så hade Klassklyftan liksom svept förbi i en grå ulster. Eller var det kamel? Mamma hade stannat tvärt, hennes kappa hade flaxat upp. Fattar du, skärp och allt, men det hjälpte inte. En kall vind hade blåst in under hennes polyesterblus, rakt in i behån. Fatta?
– Nej?
– Mamma hade blivit alldeles kall. Inte bara av vinden under blusen, utan av hela grejen. Hon hade känt det förr, det var gamla vindar hon lämnat bakom sig. Hon hade varit på solsemester, på Mallorca, kunnat köpa diskmaskin, haft det bra, behövde bara arbeta halvtid, trots att hon var ensam med oss tre barn. Sextiotalet var goda tider, man försökte sträva mot att alla skulle
ha det trivsamt och trevligt, det skulle inte vara så stora skillnader, alla skulle bo bra och ha saker att se fram emot. Ett gott liv, helt enkelt.
– Mmm.
– Idag kryper fattigdomen närmare, så säger mamma idag, där hon sitter i sin lilla lägenhet i en mörk servicehuskorridor.
– Gör hon?
Jag ser på Betty, men hon har vänt ryggen mot mig. Pekar ut vägen för några kinesiska turister med en karta i handen.
– The castle is left, skriker hon och viftar med armen.
De skrattar och vinkar och tackar. Jag tar flaskan och fyller på min mugg. Betty fortsätter, nu vänd mot mig igen:
– Folk under pappkartonger har vi redan vant oss vid. Nu kommer fattigdomen upp i knät på de skilda mödrarna, slår undan benen på de handikappade. Nu skjuter man raketer intill de skotträdda psyksvaga, ställer dem vid stup så de ska hoppa självmant.
– Men för helvete. Jag reser mig upp och börjar gå omkring.
Betty fyller på sitt glas och fortsätter, nu högljutt:
– Nu splittrar man folks vänskap, sätter medelklassen på fina bostadsrättsterrasser och skickar ut underklassen i förorten. Alla de ensamstående mödrarna, de sjuka farbröderna och sjukpensionerade
torgrädda. De enkla vaktmästarna och slitna vårdbiträdena som inte fått lån tilllägenhets-ombildningarna. Nu har de en stämpel i pannan. Nekade det fina erbjudandet. Nu lastas de på kommunala färdmedel till områden där ingen vill bo.
– Betty, för helvete! Sluta nu, det är min lediga dag, jag orkar inte mer!
– Självklart. Betty vänder sig om och ser ut över parken.
– Vad kan vi göra åt saken då, menar du?
– Blunda, kanske?
Betty lägger sig på rygg i gräset och ser upp i skyn och är tyst ett bra tag innan hon sätter sig upp och fortsätter:
– Vet du, jag tror jag har fått spynog av medelklassen och de välbeställda. Tyvärr, jag har försökt länge nu att vara överseende och förstående, men det går bara inte längre. De står mig här. Hon pekar mot halsen. Ända upp, fattar du?
Jag säger ingenting. Det är tyst igen. En gammal farbror kommer med sin lilla hund som haltar.
– Vet du vad det värsta är?
– Nej.
Betty är tyst. Jag väntar på vad hon ska säga. Hon reser sig. Samlar ihop våra muggar, även min som jag har lite cider kvar i som hon häller ut i gräset. Går iväg mot en papperskorg. Sedan kommer hon fram, ser på mig och säger:
– Ingen lyssnar. Vad bryr man sig om en gammal tant blir kall i behån, va?

fortsättning i Skarpt läge, som snart finns även på pocket (feb 2012)

Vill du läsa mer av mig, gå till böcker , poesi eller artiklar