Vi fick en idé min dotter Belinda och jag. Ska vi inte ordna en Kultursalong på kolonin? Konstnärer som ställer ut sina verk i koloniträdgården och artister som uppträder.
Jo, det gör vi. Engagerade satte vi igång med planeringen. Eftersom vi skulle hålla till på vår kolonilott, som sammanlagt är 300 kvm stor, vi inte har någon el och hade begränsat med sittplatser, olika grupper av trädgårdsmöbler och bänkar, var vi tvungna att sätta en maxgräns vid 35 personer sammanlagt för att se om det funkade. Vår granne bidrog då med sittplatser i sin lott. Eftersom jag drivit konstnärliga scener förr om åren kändes inget omöjligt, förutom att vi inte kunde ha en öppen inbjudan och det riskfyllda med vädret, eftersom i vår stuga på 14 kvm skulle inte många få plats.
Vi bjöd 12 konstnärer med olika uttryck och 14 scenartister, poeter, musiker och performanceartister som vi tänkte skulle komplettera varandra. Sedan skrev vi ett program och räknade tid för uppträdanden, pauser och mingel i konstsalongen bland allt det gröna under de fyra timmar salongen skulle pågå. Vi gjorde även ett litet quiz på sista sidan av programmet.
Så var det då bara det där med vädret. Vi kunde bara hoppas. Dagen innan salongen, när vi provade att ställa i ordning alla små rum i trädgården där vi provat att placerat våra grupper av möbler, hammock, filtar och även gjort en scen av tre lastpallar i potatislandet och ställt två bänkar i rad närmast, för att det skulle bli ännu mer känsla av scen- då kom ett störtregn som slog mot plåttaket på vår lilla stuga dit vi rusat in undan regnet. Men det borde vara övergående, för vi hade sett på SMHI att det nog skulle vara stor chans för sol just dagen då vår Kultursalong på kolonin skulle öppna.
Allt var ett experiment. För hur skulle vi kunna veta om artisterna skulle höras till exempel. Vi gjorde några prov där vi testade att läsa tyst, och se om det hördes till grupperna längre bort.
Scenen hade vi placerat i mitten av kolonilotten och på dagen vi öppnade, när solen torkat lastpallarna torra från nattens regn och morgonens dagg, lade vi ut en liten trasmatta så det blev hemlikt. Vi dekorerade med hängande hjärtan runt scenen, för symboliken värme och gemenskap. Och gick omkring och provade ut var de olika konstnärernas konst skulle passa att hänga. Två hade lämnat in sina alster i förväg och vi hade våra egna verk och med de började vi se det konstnärliga rummet i trädgården. När så konstnärerna kom lite innan öppnandet så ordnade min dotter hur allt skulle hänga, hon har vana som curator för utställningar.
Vi skulle också bjuda gästerna på pajer hade vi tänkt. Så vi bakade dagen innan på skörd från vår kolonilott. Det blev fem pajer, två äppelpajer, mello (och transparance från grannen), en körsbärs, surkörsbär/morell och två björnbärspajer och fruktdryck gjord av rabarber. Allt uppdukat i stugan för att inte skatorna skulle passa på att också delta i kalaset.
Den som steg i genom vår vita grind i vårt faluröda staket kl 12 denna septembersöndag möttes av grönska och konst, natur och kultur. I det gamla gråpäronträdet planterat Folkhemsåret 1928, svävade Atorina Adams svävande tygkonstverk: “Låt mig inte välja historia” av skir glänsande genomskinlig chiffong, glittrande paljetter och medaljonger av lackad gips med starka citat av uttryck som ”Du ser inte svensk ut”, ”Du är inte som andra”.
På päronträdets grova stam hängde Kristina Berggrens poetiska fotografier av kvinnor och barn, bland annat ett av alla fotografier hon under åren tagit på havande kvinnor, Där hängde också ett spännande collage av Carina Johansson som hon kallade “Berusad av naturen”, inspirerat av hur hon känner sig när hon dyker ner i grönskan på sin kolonilott i Tanto.
Vid flädern tung av svartblå bär och vinbärsbuskarna hängde dokumentära fotografier av fd busschauffören, nu galleristen Bernt Lindgren, Galleri Fotografi, som i många år fotograferat arbetare på olika arbetsplatser. Här tågkonduktören i Ecuador och järnvägsarbetare i Stockholm, och ett fotografi av Slussens runda skönhet innan de revs för det som är nu.
På en piedestal vid Hortensiorna, stod det som återstod av Belinda Moréns verk “Pärlan”, som under en månad visades i “Konst i ån” i Norrtälje 2023, innan det de sist dagarna vandaliserades. Av de tre händerna som bredde ut sig med sköra glaskulor i åns vattenfall återfanns endast den minsta handen efter skadegörelsen i åns vatten och det var den som nu visades upp.
I körsbärsträdet hängde Ulla Nordfors fantasifulla och spännande verk “Tvättade händer” på en lina och dansade i solen som steg allt högre denna strålande septembersöndag.
Vid den lilla uppåtsträvande vindruvan hängde Alice Mary Tyrell Hanssons personliga teckningar, “Yr” och “Jag vill bara få se fotbollen”. Framför Aroniabusken som började skifta i höstens färger hängde färgsprakande acrylmålningar av Eva Selin, och vid det lilla plommonträdet Opal hängde naturinspirerade grafiska tryck av Eva Nysäter.
Min egen tecknade serie från 1989 “Varjas första arbetsdag på nya jobbet” som handlar om att alltid känna sig udda delades ut i några exemplar att läsa. En remsa av några av mina fotografier “Älska” kunde också ses hängande bredvid klätterrosorna.
Under öppningsminglet spelade exprimentella musikern Henrik Östman egen musik på gitarr och kompade även lyhört andra artister på deras framträdanden och Belinda Morén läste alldeles nyskriven poesi.
Sedan startade programmet med musiker och poeter av olika genrer med olika uttryck. Tommie Thunström läste dikter med klassperspektiv, Emika Klasdotter bjöd på sånger från nya albumet med komp av Tommie, psykologen Age Kempe läste dikter på temat psykisk ohälsa.
Daniel Boyacioglu läste och sjöng för oss om livet ur sin senaste “Daniels bok”, bland annat dikten “Requim för det Sverige som var”.
Dansaren Danne Dahlin, nyligen aktuell i “Jag är Gud” på Stadsteatern, dansade expressionistiskt under danskrokin där Belinda Morén och undertecknad tecknade inför publik, och Henrik stod för musiken.
Capri Norrman läste poesi från Jämtland. Jag själv läste några scendikter om livet och den nyliberala politikens konsekvenser.
Performanceduon PRZ gjorde ett fredperfomance där publiken fick fredsduvor vikna av papp.
I de halvtimmeslånga pauserna minglades, pratades och åts och dracks och vandrades runt i rummen av konst. Vädret var med oss hela dagen. Strålande sol så parasoll behövde sättas upp. Sista akten av tre bjöds det på alldeles nya haikudikter ur en kommande diktsamling av Cecilia Alstermark. Det blev också textperformance med kostymbyten av Jenny Andersson och sist men inte minst, poesi av Eva Nysäter som skriver från spärrvaktens universum i verkligheten.
Några avbokningar blev det tyvärr, men sådant får man räkna med, folk kan bli sjuka. Vi var några som satt kvar några timmar efteråt, inspirerade och fyllda av dagens konst. Det gick fint ihop, naturens skönhet med kulturens. Och vi behövde inte mikroner, alla hördes, trots att det ibland blev störningar i ljudrummet när flygplanen flög över oss och bruset från Söderleden en bit bort ovanför Årstaviken ibland kom rusande med vinden.
Vår första Kultursalong på kolonin blev en succé. Vi var så glada. Allra mest för att de som kom hade uttryckt hur underbart de tyckt att det var att vara här, att de ville hänga kvar, att de kände sig uppfyllda av varandras konst och uttryck, att det fanns värme, skönhet, gemenskap och inspiration. Som en av de uttryckte det: “Jag har återfått tron på människan.” Wow, sånt alltså!
Vi hoppas nu att vi ska göra det här till en tradition en gång varje sensommar. Nästa gång kan vi bjuda in fler, för nu vet vi att om bara vädret är med oss, så går det, vi får plats med fler, och artisterna hörs bra utan mikrofoner.
Tack till alla som skapade denna fantastiska dag tillsammans.
