Ansiktet i händerna av Jane Morén, Diktepos Migra förlag 2011. Har tilldelats Statens Kulturråds Litteraturstöd. Slutsåld
Plötsligt en dag blev allt annorlunda. Mamman fick en stroke. I ett diktepos som sträcker sig över några månader fångar Jane Morén känslorna inför sin mamma och hennes sjukdom. Bilder från hela livet spolas fram. Ska hennes liv ta slut nu. Känslorna pendlar mellan avgrund och lycka. Författaren varvar berättelsen med nyheter från stora världen. Samtidigt som mamman kämpar för sitt liv kommer flygresenärerna i Europa ingenstans på grund av askmolnet. Och i Mexikanska golfen klibbar olja i ihop vingarna på pelikanerna.
Recensioner, läsaromdömen
Ansiktet i händerna av Jane MorénDiktepos Migra förlag 2011. Har tilldelats Statens Kulturråds Litteraturstöd.
Baksidestext: Plötsligt en dag blev allt annorlunda. Mamman fick en stroke. I ett diktepos som sträcker sig över några månader fångar Jane Morén känslorna inför sin mamma och hennes sjukdom. Bilder från hela livet spolas fram. Ska hennes liv ta slut nu. Känslorna pendlar mellan avgrund och lycka. Författaren varvar berättelsen med nyheter från stora världen. Samtidigt som mamman kämpar för sitt liv kommer flygresenärerna i Europa ingenstans på grund av askmolnet. Och i Mexikanska golfen klibbar olja i ihop vingarna på pelikanerna.
Recensioner/Reviews
”//…..Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?
Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas?
De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.
//..Det fungerar utmärkt att lägga den lilla världens drama intill den stora. Allt blir så konkret med omvärldens kaos som fond. Och Jane Moréns språk och hennes förmåga att prosalyriskt skildra det hela imponerar, vilket gör att jag definitivt kommer att försöka hålla mig ajour om hennes fortsatta författarskap”. Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen och Norrländska socialdemokraten.
— Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus. Katharina Wallin, tidningen Aurora.”
//..Slutligen något om anhörigas perspektiv, en aspekt som inte debatteras så mycket när det gäller vårdfrågor. Känslan av att vara utestängd, kanske onödig. Tystnaden i patientrummen. Tankar som förblir outtalade. Författaren fångar lyhört allt detta i en av bokens starkaste verser, som väl sammanfattar vad boken innerst handlar om: ”jag sitter i dagrummet länge /ser ut mot helikopterplattan /en trött son sitter också här /vi stirrar ut i ingenting /med våra mammor sprattlande inuti våra kroppar”.“I mars fick Jane Morén välförtjänt ta emot Avsikterpriset.”Jan Lidén, Tidningen Avsikter.
»Hon ser som sin uppgift att fånga ögonblicket och stanna tiden. Fångar ögonblicket gör hon genom starkt visuella detaljer, som påminner om hur skört livet är och hur utsatt man blir som äldre. Dikterna följer moderns sjukdomsförlopp under några månader och registrerar inte bara skeendet utan även känslor, som pendlar mellan hopp och fruktan. En gripande läsupplevelse. Ulla Siljeholm i BTJ:s Häftepos 11113531
Ett läsarbrev skrivet april 2019:
”Hej Jane. Håller på och läser din bok Ansiktet i händerna och måste till varje pris kommentera den till dig. Den drabbade mig verkligen med kraft. Ditt språk är fenomenalt. Sättet att skriva, de nyskapande orden, alla bilderna – vilken … poet du är… fast … du binder mig, öppnar mig, låter mig se rakt in. Kan inte värja mig men vill det inte heller. För dina ord gör inte ont, trots att de handlar om något som gör ont.
De är magiska. Jag skrattar åt krullpermanentade tanter med hjärntrådar huller om buller under håret. Det är så hisnande klarsynt, så otroligt träffsäkert. Allt! Oj, oj, oj! Tack så himla mycket! Jag skickade iväg meddelandet innan jag läst del tre. Kunde inte hålla mig, för din text var som att dricka klaraste källvatten. Men insåg att jag kanske haft för bråttom, för tredje delen var som en hästspark. Otroligt smärtsam att läsa. Där var ångesten och sorgen extremt påtaglig. Fenomenalt skaldat rakt igenom i alla fall. Du har all min respekt och beundran.” Luminosa Nattljusdotter
Ett läsarbrev sept 2025:
“Tack för din bok Ansiktet i händerna som jag köpte på Bokdagen 17.8. Du berättade så ömt och kärleksfullt om din mamma som en gång varit stark och kraftfull i sitt liv och fortfarande ville vara det. Samtidigt som du berättade en hel del om det världsläget 2011. Ja, det är en bok att minnas mitt liv ut.”
Bo Erlandsson