DOKUMENTÄRA FOTOGRAFIER AV JANE MORÉN GALLERI FOTOGRAFI 26/8-4/9 2022
Under flera år dokumenterade Jane Morén livet på semesterhemmet Visborgs Minne i Stockholms skärgård, ett älskat sommarparadis för Stockholms arbetarkvinnor sedan 1928, grundat av Anna Johansson-Visborg. Nu visas en del av bilderna. Samtidigt med fotoutställningen är det release av boken Sommarsystrarna på Visborgs Minne med hundratals fotografier och hela berättelsen om det unika sommarparadiset.
Utställningen smygöppnar 26/8 kl. 15-19 Vernissage och Release lörd 27/8 kl. 13-19 Finissage lörd 3/9 kl. 13-19 Öppet 14-18 alla övriga dagar
Galleri Fotografi, Hornsgatan 42, T-bana Mariatorget, Stockholm.
Allt startade som ett kooperativt ekonomiskt projekt av fackligt anslutna arbetarkvinnor 1928. Med endast ett par hundralappar i klubbkassan och en ledare med stora visioner, lyckades man ordna fram pengar för att köpa den första villan Torehäll med 18 rum och strålande sjöutsikt. 1930 lyckades man köpa ytterligare mark och tre villor till bland dem Kungshamn. Utsikten här är från övre punchverandan i Stora Kungshamn.
2022 kommer boken Sommarsystrarna på visborgs minne av Jane Morén
Den otroliga livshistorien om bryggeriarbeterskan Anna Johansson kallad Bryggar-Anna, som under ett halvt sekel stred för ett bättre liv för sina arbetarsystrar. Hon tog fackliga strider för lika lön, säker arbetsmiljö, reglerade arbetstider, kvinnas rätt till arbete och bildning. Under hennes trettio år som socialdemokratisk kommunalpolitiker var hon otroligt engagerad i politiska reformer för bättre och billigare bostäder, ekonomisk stöd till ensamstående mammor, bättre sjukvård och gratis utbildning och mycket mer. Hon blev en beundrad och fruktad legend som inspirerar kvinnor än idag. Läs den stora biografin om hennes fantastiska liv.
“Jane Morén har gjort ett imponerande arbete, noggrann research i arkiv och med intervjuer, det har blivit en mycket omfattande biografi om Anna Johansson Visborg, (1876 – 1953) den beskriver även ett stycke svensk nutidshistoria från en tid som numera ingen talar om.”
Dala-demokraten
” Hennes bok är en som pekar på det enorma hål i historieskrivningen som den själv förtjänstfullt fyller. Det är alltid bland de bästa betygen som går att dela ut.”
Arbetaren
“Imponerande och viktig”.
Feministiskt perspektiv.
Författaren Jane Morén beskriver hur det moderna Sverige formats av hennes och andra kvinnors och mäns kamp för jämställdhet och rättvisa. Det är en mycket bra och intressant bok som lyfter fram en nästan bortglömd del av svensk nutidshistoria.
” Det är en förvånansvärt komplett skildring Morén gör av hur människor upplever, ser på och drabbas av coronaviruset. Hela spektrumet från bacillskräcken till antivaxx-idéerna ryms på de drygt hundra sidorna. Trots att novellerna är korta så tränger sig deras karaktärer fram med ett djup som engagerar. ” // “Om du bara ska läsa en bok om pandemin, så är det denna. Medan vi fortfarande kan är en alldeles utmärkt och komplex novellsamling.”
Ännu en recension av novellsamlingen har publicerats som gör mig väldigt glad att läsa:
“I Jane Moréns novellsamling är gemenskap ett genomgående tema. Och covid-19. Alla femton novellerna handlar om livet under pandemin och att på olika sätt förhålla sig till det osynliga viruset. Jag börjar läsa den här boken under den obligatoriska vilokvarten efter min första vaccinspruta, vilket är ett bra tillfälle. Det känns som att jag nyss gjort något för att förbättra tillvaron för den första novellens busschaufför och hans passagerare.
Det är en förvånansvärt komplett skildring Morén gör av hur människor upplever, ser på och drabbas av coronaviruset. Hela spektrumet från bacillskräcken till antivaxx-idéerna ryms på de drygt hundra sidorna. Trots att novellerna är korta så tränger sig deras karaktärer fram med ett djup som engagerar. De är samhällsengagerade, solidariska, ensamma, egoistiska. Deras känslor fortplantar sig genom berättelserna till mig som läsare. Jag känner rädslan för att smittas och ilskan mot unga, flåsande joggare, som tränger “70+-are” på oromenad ut i terrängen. Jag känner sorg med de karaktärer som insjuknar eller mister någon närstående.
I Moréns novellsamling finns även arbetarperspektiven på pandemin. De som måste till sin arbetsplats och arbeta nära andra människor finns representerade i flera av novellerna. Förutom Ernesto och hans passagerare finns Omar, som transporterar döda på ett sjukhus, och spärrvakten Nirhana, som bryr sig om människorna som passerar hennes kur i Stockholms tunnelbana.
Om du bara ska läsa en bok om pandemin, så är det denna. Medan vi fortfarande kan är en alldeles utmärkt och komplex novellsamling.”
Mycket glädjande med denna recension av novellsamlingen i Folket i Bild. Dan Fränkel har recenserat novellsamlingen i Folket i Bild. :
Citat
” Att skriva novell är svårt och en samling kan lätt bli tråkig. Så inte här. Även om pandemin är det genomgående blir det aldrig tjatigt. Varje historia rymmer sin egen dramatik som gör att man bara vill läsa vidare och med några få ord skildrar Morén sina karaktärer så att de står levande för oss. “ //
“Förlagen får in många manuskript om pandemin nu. Om alla håller samma höga klass som Moréns har vi mycket givande läsning att se fram emot.”
” Att skriva novell är svårt och en samling kan lätt bli tråkig. Så inte här. Även om pandemin är det genomgående blir det aldrig tjatigt. Varje historia rymmer sin egen dramatik som gör att man bara vill läsa vidare och med några få ord skildrar Morén sina karaktärer så att de står levande för oss. Förlagen får in många manuskript om pandemin nu. Om alla håller samma höga klass som Moréns har vi mycket givande läsning att se fram emot.” Hela recensionen nedan
Medan vi fortfarande kan kom ut 21 juni 2021. Hittills har läsarna tyckt så här:
” Att skriva novell är svårt och en samling kan lätt bli tråkig. Så inte här. Även om pandemin är det genomgående blir det aldrig tjatigt. Varje historia rymmer sin egen dramatik som gör att man bara vill läsa vidare och med några få ord skildrar Morén sina karaktärer så att de står levande för oss. Förlagen får in många manuskript om pandemin nu. Om alla håller samma höga klass som Moréns har vi mycket givande läsning att se fram emot.” Dan Fränkel, Folket i Bild
Novellformatet är ett av litteraturens svåraste i mina ögon. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag novellen – och Jane tillhör sedan länge de ganska få i Sverige som behärskar den formen så väl. Jag vill rekommendera boken mycket varmt. Författare Sam Carlquist
Otroligt fin novellsamling av Jane Morén. Hon greppar pandemitiden ur olika perspektiv. Författare och kritiker Karin Nilsson
Jag vill komma med ett boktips! Medan vi fortfarande kan – Jane Morén. Jag har läst alla novellerna i denna fina bok och det var väldigt starka, gripande och ibland rent smärtsamma berättelser men alla så oerhört välskrivna och sammanställda. En bok som kommer att kunna ses som ett ovärderligt tidsdokument när framtida generationer undrar hur det var de där åren då vi brottades med Covid 19. Och hur klassamhället kom i dagern i den blixtbelysning som krisen skapade. Alla borde läsa!
Lektör Annika Brink
Igår läste jag ut Jane Moréns novellsamling. Rekommenderas!
Själv fäste jag mig särskilt vid en novell skriven i pandemins skugga, ett så kallat äldre par och deras liv, liksom på undantag, onödig riskgrupp. Men deras liv är så ofantligt mycket mer, större. Rikare.
Vad som sedan sker är läsarens upplevelse, om ni nu läser böcker; en livs levande arbetarförfattare, Jane Morén – icke Norén! Just det. Hon är även kvinna. Det är av betydelse för perspektiv och erfarenheter.
Litteraturkritiker och författare Crister Enander
Medan vi fortfarande kan är en novellsamling bestående av 14 kortnoveller som handlar om pandemin och vad den gör med människors liv. Karaktärerna är oftast ensamma människor ur arbetarklassen, som den socialistiskt sinnade busschauffören, den utarbetade sjuksköterskan, den överårige Tinder-dejtande gigolon eller den sönderstressade handläggaren i sjukvårdsupplysningen. Prosan är klar och tydlig och författaren lyckas väl med att gestalta vardagliga situationer.
Katarina Tavakol, utdrag ur recension i BTJ-häftet nr 16, 2021.
Jag tyckte väldigt mycket om din novellsamling Jane! Kunde inte lägga den ifrån mig och sträckläste. Tack för det fina berättandet. Ulrika Ahlstrand,
Den är verkligen högaktuell nu, eftersom den skildrar människor i olika situationer och belägenheter i dessa pandemitider vi alla är så starkt berörda av.Jag säger bara: LÄS DEN ! Yvonne Boqvist,
Äääälskar din bok, heeelt i min smak
Veronica Räntfors
Vilka viktiga texter du har skrivit i din novellsamling . Du skriver om det riktiga livet. Tack! Jag blev starkt berörd. Ann N
Frilansande lektör Annika Brink skriver på Facebook 5/7 2021:
Jag vill komma med ett boktips! Medan vi fortfarande kan – Jane Morén. Jag har läst alla novellerna i denna fina bok och det var väldigt starka, gripande och ibland rent smärtsamma berättelser men alla så oerhört välskrivna och sammanställda. En bok som kommer att kunna ses som ett ovärderligt tidsdokument när framtida generationer undrar hur det var de där åren då vi brottades med Covid 19. Och hur klassamhället kom i dagern i den blixtbelysning som krisen skapade. Alla borde läsa!
Fyra korta filmklipp där Jane Morén svarar på frågor om novellsamlingen Medan vi fortfarande kan. Sorgesången och 14 andra noveller. Se de direkt på Youtube
Vilka har du tänkt ska läsa boken?
Vad var det som fick dig att börja skriva novellsamlingen? Om känslor som väcks under en pandemin, om olika livsvillkor som blev tydliga , om betydelsen av solidaritet.
Var utspelar sig novellerna? Om att arbeta i yrken som inte kunde skötas hemifrån.
Vad tycker du själv har varit svårt under pandemin? Om betydelsen av av solidaritet.
Kommunalarbetaren har sammanställt en lista på 58 Kommunalare som hade kunnat bjudas in och Sommarprata i radion. Det är gjort som en reaktion på att arbetarklassen återigen lyser med sin frånvaro bland företagsledare och kändisar. Jag känner mig otroligt hedrad att nämnas och skulle gärna lyssna på alla som nämns på listan. Samt såklart gärna sommarprata. Läs artikeln här
Äntligen. Nu kommer snart min nya novellsamling Medan vi fortfarande kan. Sorgesången och 14 andra pandeminoveller.
Under en period i vintras skrev jag femton noveller inspirerad av tiden med pandemin och hur den påverkade oss alla på olika sätt. Mycket blev tydligt, både mörkt och ljust och jag tror vi alla har någon form av upplevelser under denna tid som varit speciella. För mig känns det extra roligt att återigen ge ut något skönlitterärt och det var underbart att skriva novellerna.
Samlingen ges ut av Migra förlag, och kostar 180 kr inklusive porto när man betalar med Swish till nummer 1234205993 Migra förlag, Ingrid Sillén
10 juni 2021 Release för Karin Lidmars bok om fyra år med Galleri Nordostpassagen. Boken presenterar även de 50 konstnärerna som ställt ut under de åren i Stockholm och Trosa. Galleri Nordostpassagen 2017 ställde vi tre fotografer i A moment passed by ut i Galleriet. Läs mer om A moment passed by (Jane Morén, Belinda Morén och Kristina Berggren).
I senaste Kommunalarbetaren, 4-2021 finns min novell Sorgesången att läsa. En av de femton noveller jag skrivit under vintern med tema den tid som är nu. Finns på webben: https://ka.se/2021/03/19/sorgesangen/
På torsdag 26 november 2020 kl 17 kommer jag att vara med i direktsändning i Torsdagstimmen i Radio Nacka 99.9 FM. Jag kommer att ha ett samtal om Anna Johansson-Visborg tillsammans med Sture Djupenström som leder programmet. “Vi kan väl prata lite om hennes politiska och fackliga gärning, hennes bostadsbyggande och hennes arbete för kvinnor. Och så klart om den lokalanknytning hon har genom semesterhemmet Visborgs minne i Nacka. Vi vill gärna också höra dig berätta om hennes stiftelser och om dina böcker och dig”. Det föreslog Sture. Så det gör vi. I direktsändning. Lyssna gärna.
De 15 nummer som vi gjorde under min tid som chefredaktör 2015- 2020
Att få rikta strålkastaren på dem som inte står i rampljuset har varit det finaste under de här åren
Text Jane Morén KLASS nr 1-2020
Den idé med tidskriften KLASS vi tog på oss att förverkliga 2015, blev verklighet och mycket mer därtill. Tidningen fyllde ett tomrum som vi inte visste hur stort det var förrän vi började.
När jag sitter och skriver den här ledaren är det lördagsmorgon. Som så ofta under de här åren har jag ägnat hela helgerna åt arbetet med KLASS. Jag har lett arbetet med tidningen i 21 nummer under drygt fem års tid. Jag räknar tillbaka och inser att det också har gått drygt ett decennium sedan jag började engagera mig i Föreningen Arbetarskrivare som ger ut KLASS. Nu är det dags för mig att stiga åt sidan efter många års arbete för mina arbetarsystrar och arbetarbröder.
Det är lördagen före årets bokrea och mina tankar vindlar framåt och bakåt och fastnar i unga år, då jag läste recensioner och sprang och handlade det som rekommenderades av de stora kulturredaktionerna. Inte sällan blev jag besviken. Även om böckerna var skickligt skrivna, med fina gestaltningar så räckte det inte alltid. För frågorna var andra än de jag hade, människorna i böckerna andra än de som jag identifierade mig med. Utbudet var dominerat av medelklassen. Både de som skrev och de som valde ut vilken litteratur som skulle lyftas.
Jag tänker på det här när jag läser två kulturartiklar i Aftonbladet av Kristoffer Andersson där han bland annat pekar på medelklassens dominans och ekonomins betydelse för att alls kunna skriva, ”medelklass skriver för medelklass”, skriver han.
Det är en viktig uppgift att envetet lyfta fram arbetarklassens kulturutövare ut i ljuset att ta plats så att medelklassens dominans minskar, utbudet blir bredare och bilden därmed mer hel, inkluderande och sann.
För att bryta ett mönster som satt arbetarklassens kulturutövare och redaktionsmedarbetare i minoritet, vilket visat sig i olika undersökningar vara ännu mer utbrett än man befarat, måste man aktivt ge plats, bryta invanda mönster, uppmuntra. Det har föreningen gjort i 30 år. Föreningen jubilerar i år! Grattis till denna unika förening som samlar författare och blivande författare med arbetarklassbakgrund och andra intresserade av arbetarlitteratur och litteratur med klassperspektiv.
Det är en viktig uppgift att envetet lyfta fram arbetarklassens kulturutövare ut i ljuset att ta plats så att medelklassens dominans minskar, utbudet blir bredare och bilden därmed mer hel, inkluderande och sann.
Det ligger i hela klassproblematiken; vilka som har svårt att stiga fram och ta plats, vilka som lättare tar sig utrymme, har vana att vara i majoritet och ha företrädesrätt.
Att få rikta strålkastaren på dem som inte står i rampljuset har varit det finaste under de här åren med KLASS. Vi har lyst upp dunkla och dolda gränder, gått tillbaka i historien, blickat framåt och letat upp sådant ingen skrivit om eller skrivit lite om. Andra, mycket större tidningar, har inspirerats av oss.
Under de här åren, när vi har kunnat nå ut med en tidskrift som fått så mycket fin uppmärksamhet och till och med kulturtidskriftsstöd, finns alltid risken att arbetarklassen trängs undan, det ligger i hela klassproblematiken; vilka som har svårt att stiga fram och ta plats, vilka som lättare tar sig utrymme, har vana att vara i majoritet och ha företrädesrätt.
”Såna som jag skriver inte böcker – det är i alla fall vad min hjärna säger åt mig hela tiden.” Så börjar boken Fattigsafari av rapparen Darren Mc Garvey. Uppvuxen i fattig arbetarklass vet han varför folk från dessa utsatta områden känner sig så arga och förbisedda. Men sällan frågar någon efter deras åsikt.
Det handlar om klass rent konkret – på redaktioner och förlag och som sedan speglas i de övriga samtalen. Här hoppas jag att föreningen och KLASS alltid ska föregå med gott exempel: det vill säga alltid värna om att ha en majoritet med arbetarklassbakgrund i ledningen.
Bokbranschen skakar, biblioteken rasar, kulturdöden bland tidskrifter är utbredd. Läget blir allt allvarligare. Men motkrafter kämpar på. Delta du också. Till exempel i Författarförbundets bibliotekskampanj Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget. Det pågår också ett upprop för att stoppa nedläggningen av arbetarrörelsens arkiv och biliotek. Ett annat bibliotek har nyligen återuppstått efter lång kamp. Brunnsviks berömda bibliotek, som efter ett politiskt beslut för några år sedan vräktes i en öppen container, nyinvigdes nyligen.
Nu har ni alltså det 21:a numret av den unika tidskriften KLASS i er hand. Ni kommer få träffa många intressanta människor här mellan papperssidorna, både i intervjuer, krönikor och i skönlitterära texter.
Många möten mellan dig som läser det här och de som ljuset lyser på i detta nummer.
I och med denna text lägger jag ifrån mig redaktionspennan och kameran. Jag kommer kanske skriva här ibland, men rollen som ansvarig för redaktionens arbete lämnar jag nu.
Nu vill jag bara varmt tacka alla underbara och fina medarbetare genom åren för ert arbete, alla inspirerande personer jag fått träffa och intervjua i härliga samtal på caféer, i härbren, höghus och arbetarbostäder, i stad, förort och på landsbygd, i kök och vardagsrum, över olika telefonlinjer, på mejl och i vanlig brevpost. Stort tack också ni härliga medlemmar i föreningen som gett mig varm gemenskap, omtanke och igenkänning och ni fantastiska läsare under de här åren för idéer och rosor och det fina i att bara veta att ni funnits därute och väntat och längtat.
Vad drömde vi om när vi var små, kanske vågade oss in hos Syon? Fingrar som vägledde oss bland de små häftena med yrken som Frisör, Djurskötare, Kock. Där tog det stopp. Allt annat var liksom sakerna på NK, bara något våra ögon svepte över, vidare mot PUB. Det var på den tiden EPA fanns. Och varuhusen hade billiga lunchserveringar på andra våningen där gamla skönt changserade servitriser portionerade upp maten medan de rökte. Så minns jag det. Men jag vet inte om vi någon gång åt där. Mamma tog kanske en kaffe, vi fick dela på en Zingo, så var det nog. Det var som en fest. Hela livet tändes upp och allt var plötsligt möjligt mitt i den där klunken och mamma i fina lördagskläder och hon hade portmonnän med sig.
Jane Morén
Chefredaktör KLASS nr 1/2015–1/2020, styrelseledamot i Föreningen Arbetarskrivare 2009, 2011–2016.
I senaste numret av KLASS lyfte vi Sonja Åkesson med en mycket fin essä skriven av Crister Enander.
För mig personligen har hon betytt väldigt mycket. Så här skrev jag om Sonja i numrets ledare. (nr 4-2019)
Sonja Åkesson. Hon som fick hela mig att jubla. Hon skrev från vårt håll, hon skrev vårt språk. Hon satte pennan i händerna på mig, för att också jag skulle. Jag blev modig, jag blev halsbrytande, jag blev full av kraft. Allt det åstadkom hon med sina ord på raderna i böcker jag läste. Jag plockar fram ett sönderläst ex av Sonjas samlade dikter, utgivna av En bok för alla, det fantastiska bokförlag som idag tyvärr lagt ner sin produktion för vuxna.
I boken står: Från Mamma. Jag fick samlingen en julafton, det var tjockt med snö, himlen var decembermörk, och överallt började små lyktor lysa, gnistra, flämta fram.
Hej, här är jag, sa Sonja. Hej, här är jag, svarade jag, henne. Sonja skrev om verkligheten på ett sätt som ingen jag tidigare läst gjort. Vid denna tid var jag omedveten om, fast ändå visste jag instinktivt, att kulturvärlden var som ett stängt rum för såna som mig. Böckerna fanns att läsa på biblioteket, men språket, verkligheten och temat i de lyriksamlingar som recensenter höjde upp, exkluderade mig, restaurangkassörskan mig.
Berättelsen om det unika semesterhemmet för kvinnor, Visborgs minne. Det kommer att bli en reportagebok om sträcker sig över nio decenniers kvinnohistoria, arbetarhistoria och lokalhistoria, om kvinnornas kamp för semesterhemmets uppbyggnad på tjugo-och trettiotalet och kampen för dess bevarande under 2010-talet.
Boken kommer också att diskutera stiftelseformen som garant för grundares vilja och visa på betydelsen av gemenskapens betydelse för att kunna bygga upp och bevara och den rikedom som just det här semesterhemmet varit för tusentals kvinnor under nästan 100 år. Bokomslaget som följer detta inlägg är bara en skiss gjord av mig, som det skulle kunna se ut..
När jag lade ut ett litet utdrag ur min samling Jordtid som jag arbetat med under några år fick jag bland annat dessa reaktioner.
Men, men Jane vilken dikt du har skrivit. Det är något av det starkaste, vackraste, mest kärleksfulla jag läst på länge. Om jag hade makt över media skulle jag låta dig läsa denne på bästa sändningstid så att den gick ut till alla, i alla hus, i alla rum, till alla hjärtan! Den borde hänga väl synlig på alla äldreboenden. När kommer den ut i tryckt form? Stor litteratur. Djupt drabbad av din text.
Rasande bra – vackert och starkt gripande.
Gåshud vid läsning- sista versen som en målning av chagall
Här kommer del ur samlingen:
Det är som
marken
bara tomhet
inget ljus
faller
hastigheten
tyngden av min kropp
genom luften
dragningskraften
du svävar utåt mot himlakroppens avskalade
mörker
ljuspunkter
ditt ansikte alldeles orörligt
mamma
ordet jag sagt och tigt
ropat och svalt
nu kör jag skaftdammsugaren envetet
över din matta
över mitt hjärta
för att stoppa bilden som tonar ut bort
över Riddarfjärden
du sitter i skymningen
låter dig uppslukas
av det svaga ljuset som dunstar bort
från dagen
går bort
jag går bakom
ser din rygg
när jag var liten
var det mormor som körde dammsugaren
frenetiskt över mattorna
nu är det jag
——
Rummen
när min din kropp färdades bortåt
en svart bil
blå bil
regnvåta gatorna som slickade bildäcken
man hade lagt mig i en säng
spjälor
tunga nakna
svarta trädgrenar som rispade fönstren
höga
Öga
jag var flickan i bomullsmössa
foster
ställning
tjocka bröstet
du var mamman med snabba fötter i hala nylonstrumpor
flydde över ett parkettgolv
dunsen
ljuden av sparkarna
korridorerna där de vitklädda skred fram
har flickan börjat äta?
Nu värmer jag maten åt dig
du sitter hopsjunken
tuggar som ett litet barn
som jag
jag gråter bakom dammsugarskaftet
kör dess nos hårt i listerna
—-
Är det något mer du vill
så länge jag kan
du höjer ditt ansikte
mot mig
ögonen gråter
berätta
frågan är som att öppna
dörren i ett expresståg
jag skriker
ingen av oss hör
rälsen vrålar under oss
Vägen bort
från varann
När du släpper frågorna som faller
i brunnar
i mig
oss
livet
jag ser en bit bortom dig
medan jag brottar ner
mig
i mig
—–
Det är så många liv i ett liv
så många sidor
som vänds och skrynklas
du är åtta år
du är en liten flicka i kjol och kofta
går bredvid din fina pappa
han följer dig till skolan
Han är ett bleknat fotografi
mustasch
runda kinder
spatserkäpp
hatt
ledig klädsel en annan dag
på en sten i skärgården
med fostersonen
de sitter i en eka
När pappa följde dig till skolan
gick ni tätt förbi hästarna som stod och väntade utanför butikerna
bryggarhästarna som skakade på sina huvuden för att kasta upp havren ur påsarna runt mularna
på lunchrasten gick du alltid hem
mamma hade havregrynsgröten och den halva rågkakan med smör klar till dig
Köksklockan
salongsklockan
klockan på himlen
den vita månen som rör sig sakta
Upptäckte häromdagen att biografin om Anna Johansson-Visborg blivit inläst som talbok och finns på LIBRIS och kan beställas på alla bibliotek för de som har en synnedsättning. Glädjande!
– Jag letar efter kontraster och bilder i orden, som när jag jobbar som fotograf. Till det har jag ett underifrånperspektiv, jag tycker om att berätta om sådant som befinner sig vid sidan av och i skugga, säger månadens medlem i Minerva, Jane Morén, om vad som utmärker hennes författarskap. Läs intervjun
I år kommer jag till Bokmässan Bok & Bibliotek i Göteborg både som representant för tidskriften KLASS som chefredaktör, och för bokförlaget Hjalmarson & Högberg som författare. Det ska bli roligt att träffa förlagsfolk, författare och bokintresserade på den stora mässan i år.
Så skriver Feministiskt perspektiv om biografin Min kärlek har stannat mest hos er. Christin Sandberg har läst och koncentrerar artikeln kring semesterhemmet Anna Johansson-Visborg skapade.
Här ett litet utdrag: “Under hela 2000-talet har verksamheten stadigt reducerats. Och 2017 lyckades semesterhemsstiftelsen till Anna Johansson-Visborgs minne, efter flera års försök, driva igenom en stadgeändring av ändamålet för stiftelsen, vilket innebär att den verksamhet som pågått sedan 1928 ska avvecklas och marken säljas. Därmed åsidosatte fackförbunden LO och Livs, som i dag kontrollerar stiftelsen, grundarens vilja. Det orsakade indignation och protester bland de lågavlönade kvinnor som fortfarande hyrde semesterbostad på platsen så sent som 2017. Men de var få, och kampen mot LO för svår. När de röda stugorna på den höga udden i Nacka förvandlas till ett minne blott finns i alla fall Jane Moréns detaljerade och välskrivna bok om Anna Johansson-Visborg kvar att hämta kunskap och inspiration ifrån. Och glöm inte, det finns alltid något att kämpa för.” Feministiskt perspektiv
Jag är glad för att biografin uppmärksammas med ännu en artikel och det ger mig än mer inspiration i arbetet med uppföljaren. I den fördjupar jag mig i livet på semesterhemmet och kampen i nutid då kvinnorna försökte kämpa för att semesterhemmets verksamhet skulle bevaras.
Under våren har jag varit ute och berättat om Anna Johansson-Visborg och biografin. Det har varit roligt att möta intresserade åhörare. Här nedan några bilder från en del av vårens framträdanden.
22 feb 2019. Morgonbris nya nummer är ute och de uppmärksammar min biografi över ett helt uppslag. Eva Jansson har gjort den fina intervjun. Bilden är fotad nedanför Kvinnohuset, det 14 våningar höga huset med bostäder för ensamstående arbetarkvinnor med låg lön som Anna och hennes kamrater efter många års kamp äntligen kunde inviga 1946. 4000 hade ställt sig i kö, så behovet var enormt.
31 januari publicerades en helsida recension av min biografi om Bryggar-Anna i Dala-demokraten. Recensionen är skriven av Yvonne Gröning, här några korta utdrag ur den: “Jane Morén har gjort ett imponerande arbete, noggrann research i arkiv och med intervjuer, det har blivit en mycket omfattande biografi om Anna Johansson Visborg, (1876 – 1953) den beskriver även ett stycke svensk nutidshistoria från en tid som numera ingen talar om.”
“Jane Morén är journalist, författare och fotograf och hon skriver ett lätt, flytande språk som man tar till sig, det är liv och passion i hennes berättelse om Bryggar-Anna som hela sitt liv kämpade för att arbetarkvinnorna skulle få det bättre. Det finns engagemang i Jane Moréns skildring av Anna Johansson – Visborg, ett äkta engagemang som man rycks med i.”
“Det är en spännande bok att läsa, och alla bilder som Jane Morén lyckats rota fram från olika arkiv är fascinerade att få betrakta, det ger liv åt berättelsen, man kommer nära Anna och hennes kamp, känner hennes kämpaglöd och gläds med den!” “det är en stor och viktig kulturgärning hon gjort. Och jag är övertygad om att många fler kommer att ta sig an Anna Johansson – Visborgs arbete och skildra det på flera sätt. För är det något som socialdemokratin är fullkomligt utarmat på i dag så är det starka, solidariska förebilder!”
Äntligen är första recensionen av Min kärlek har stannat mest hos er – en biografi om kvinnokämpen Anna Johansson-Visborg, publicerad. Recensenten, lektör Anna-Karin Skoglund, skriver bland annat:
//…Författaren Jane Morén beskriver hur det moderna Sverige formats av hennes och andra kvinnors och mäns kamp för jämställdhet och rättvisa. Det är en mycket bra och intressant bok som lyfter fram en nästan bortglömd del av svensk nutidshistoria. Texten flyter fint och är rikt illustrerad med fotografier och teckningar.//”
Utdrag ur recension av Moren, Jane, Min kärlek har stannat mest hos er publicerad i BTJ-häftet nr 5, 2019. Lektör Anna-Karin Skoglund
